Valborgsmässoafton i Sala

1 Maj

– på gränsen mellan (åtminstone) två sätt att vårfira

Valborgsfirandet i Sala följde så vitt jag fått förstå den vanliga mallen. I Stadsparken anordnades ett traditionellt firande med valborgseld, körsång och vårtal. Men runt staden cirklade också American Automobile Club Salas sistaaprilcruising. Företrädesvis äldre amerikanare, men även en del yngre muskelbilar och raggarbilar deltog och avgasångorna lade sig tät över gatorna. Lukten förenades till slut med röken från Valborgselden.

Kvällens ljudlandskap skapas i gränslandet mellan det traditionstyngda välkomnandet av våren och cruisingens motorvrål och musikanläggningar, liksom i gränslandet mellan olika, om än lika hjärtliga, sociala stämningar. Staden kokar och gatorna och stadsparken är välbefolkade. När firandet i Stadsparken avslutas med fyrverkerier accentueras känslan av att detta är en väldigt speciell kväll. Som kultur- och fritidsnämndens ordförande, Eric Fylkeson, uttryckte det; att i Sala är Valborgsmässoafton starten på det nya året – en långt viktigare symbol för nystart och aktiviteter än i hans hemstad Stockholm.

Ljudklippet från Valborgsmässoafton i Sala är en kväll sammanfattad på fem minuter, men också en personlig tolkning. Återigen är ljudklippet ett sätt att utifrån egna och tekniska förutsättningar skildra vad som hände genom att lyfta fram eller poängtera vissa saker. Flera delar av klippet är sammansatt av flera parallella ljudupptagningar. Man ska därför inte dra slutsatsen att det som låter vid samma tillfälle faktiskt inträffade vid samma tidpunkt. I klippet hörs bland annat Adamskören och Sala Blåsorkester.

Uppspelning via Soundcloud:

Annonser

Ljudturism

8 Feb

DN:s Johanna Paulsson skriver idag om ljudturism, eller rättare sagt två sidor som gör det möjligt att lyssna in sig på platser utan att åka dit.

”Den som försökt tala i mobiltelefon med någon som befinner sig på tunnelbanan, på ett stimmigt kafé eller i en folksamling vet att en mikrofon fungerar lite för bra som förstoringsglas för ljuden omkring oss. Men i dagens nedsmutsade ljudmiljö ligger kanske fältinspelningar mer än någonsin i tiden.”

Gå gärna in på http://www.wanderingear.com och http://www.sonicwonders.org/ för att lyssna!

 

Passar också på att tipsa om att de flesta av de ljudupptagningar som publicerats på den här bloggen tidigare nu finns att höra även på Soundcloud: http://soundcloud.com/axeldemker

”Sonic Memorial Project”

21 Okt

Mitt i den här bloggens ofrivilliga vila tar jag tillfället i akt att tipsa om The Sonic Memorial Project, som samlar ljud med anknytning till de förstörda World Trade Center-tornen i New York. Intresset för projektet och de ljud de samlat in under tio år stryker under betydelsen av ljud, som minnen och historieberättare. Lyssna på ett inslag om projektet från Studio Ett i Sveriges Radio på:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4681808

 

Vart är den här bloggen på väg då? Det finns fortfarande intressanta platser att skildra och det finns fortfarande spännande sätt att göra det på. Inspiration finns till exempel här i den högra spalten med länkar. Jag har dock haft för ont om tid för att producera fler inlägg sedan i vintras, men min ambition är att det kommer fler, utan att lova när.

Bloggen ger också utrymme för andra som vill dela ljudupptagningar från intressanta platser, som Karins inlägg från Tirana nu senast. Skriv en kommentar på det här inlägget om du vill bidra! Skriv också gärna förslag på platser värda att presentera här!

 

På återhörande! 


Tirana

31 Mar

av Karin Myhrberg

Jag åkte till Albaniens huvudstad Tirana i september 2010 för att under två månader samla material till min masteruppsats om kommunismens kulturarv. När Axel startade sin ljudblogg började jag samla på stadens ljud också. Först skrev jag en text om mig och Tirana, om Albaniens historia och framtid, om hur lite vi i Sverige vet om Albanien och om vad som hörs i ljudkollaget. Sedan översatte jag fritt den nederländska arkitekten Winy Maas text istället, för att han där beskriver en stad som besökare faller för trots alla dess problem, en stad som inte liknar andra och som är på väg mot något nytt och – om vi som älskar Tirana får drömma – alldeles fantastiskt!

Kära Tirana, Vad har hänt dig? Vad kommer att ske med dig?

Jag minns dig så som du vet. Tom. Lugn. Vänlig. Men också alldeles frånvarande. Helt frikopplad från världen. En fördel? Jag vet inte riktigt.

Vad jag vet efter att ha besökt dig de senaste månaderna är att alla dina tvivel och alla dina problem har gett dig ett visst försprång jämfört med städer i Västeuropa. Kanske kan avsaknaden av vissa epoker hos dig ge dig möjlighet att lära från de senaste femtio åren av stadsplanering i Europa. Du kan utvärdera det. Du kan använda den senaste kunskapen. Du kan bygga den nyaste staden. Den hetaste.

Och det gör mig entusiastisk. Det kommer vara mycket att göra, mycket att arbeta vidare med.

Men du kommer skapa vackra, rena vatten. Du kommer göra dig av med dammet och skräpet. Du kommer anlägga inbjudande parker fulla med blommor. Bostadskvarter med sprudlande socialt liv. Du kommer bygga trygga och trevliga platser. Museer med fantastiskt konst. Föredömliga skolor. Sjukhus där människor tillfrisknar. Berg med grönskande skogar och populära turistanläggningar.

Och hur kommer du klara dig i regionen? Vad blir ditt öde? Kan du bli ett handelscentrum? Kommer du bli en stad för underhållning och avkoppling? En konferensstad? Östra Europas Genève?

Allt som skett dig fascinerar mig. På ett positivt sätt. Jag har sett tornen resa sig runt ditt centrala torg. Jag har sett gatulivet där nedanför. Jag har förundrats av Bllokuområdet, där kommunistregimens elit bodde och arbetade – idag en otrolig blandning av trädgårdar, restauranger, barer, kontor, butiker. Höghus och villor och allt däremellan. Med Mercedes och fyrhjulsdrivna bilar som långsamt kör bredvid promenerande människor. Vilken levande och energisk plats!

Kära Tirana, självklart verkar detta drömmande och lite naivt just nu när du är politiskt, socialt och ekonomiskt ömtålig. Men kan du utmana detta? Kan du bygga vidare på den här optimismen? Europa behöver det.

Winy Maas (MVRDV), mars 2005

(mp3)


Nordstadstorget

8 Feb

– kan man höra att det är julafton?

Inspelningarna i det här inlägget gjordes den 24 december 2010, alltså på julafton. En dag då julklapparna egentligen redan skall vara färdiginköpta; men visst blir det en och annan brandkårsutryckning? Vad gör människorna på Nordstadstorget på julafton? För vissa är det säkert en dag som alla andra, för andra är det en social plats. Kanske är det rentav så att det är här vi hittar de ”udda julfirarna” – de som inte lever upp till schablonbilden av ett julaftonsfirande? Huruvida detta går att höra på inspelningen eller inte, lämnar jag åt lyssnaren att avgöra.

I klippet går vi inledningsvis in i Nordstan – som är Skandinaviens största shoppinggalleria – från Norra Hamngatan i Göteborg. Längs med Götgatan förflyttar vi oss sedan upp till Nordstadstorget där merparten av inspelningarna är gjorda. Klippet avslutas med att vi går ut genom huvudentrén på Norra Hamngatan, där vi återfår kontakten med ett annat ljudlandskap i staden.


(wav)

(mp3)


Ica Kvantum

14 Dec

– skeppshallen som blev en affär

Ljudlandskapet på en plats brukar jag mena är en kombination av den pågående verksamheten och den rumsliga strukturen. Om man lyssnar efter och söker identifiera ljudlandskapet inuti en byggnad är det relativt lätt att förstå hur väggar, tak och golv i olika material och samband påverkar både hur verksamheten i byggnaden bedrivs och hur ljuden från verksamheten uppfattas. Ett tydligt exempel är Rådhustillbyggnaden som jag tidigare skrivit om.

Karaktären på det här inläggets byggnad kan dock upplevas svårare att ringa in. Byggnaden började sin tjänstgöring som Skeppshall på Terra Nova-varvet vid Eriksberg i Göteborg. Under det stora taket (även känt som Skrovhallen) byggdes Ostindiefararen Götheborg under åren 1996-2003 (läs mer och se bilder på uppförandet av hallen 1996 på Ostindiefararens hemsida). Nedan finns ett ljudklipp som illustrerar hur det kunde låta i byggnaden då skeppet höll på att ta form. Inspelningarna är gjorda den 10 september 2000.

Genom att byggnaden efter Ostindiefararens färdigställande fick nytt liv på en helt annan plats kan vi idag göra vissa jämförelser för rummets påverkan på verksamheten. Dock med den begränsningen att rummets konstitution för övrigt skiljer sig, till exempel genom att spanten kortats och i sin nuvarande form vilar på marken och har försetts med rum och indelningar som tidigare inte fanns. Jämförelsen är ändock intressant då den pågående verksamheten i bokstavlig mening pågår under samma tak.

En Ica-handlare i Tranemo, söder om Borås i Västergötland, köpte Skeppshallen från Eriksberg och lät uppföra den på hemorten. Resultatet är en stor Ica Kvantum som genom sin lite speciella form drar ögonen till sig (läs mer om Skeppshallen och Ica-handlarens förvärv i GT och BT). Nedan finns ett ljudklipp från affären (som vanligt i två versioner) gjorda tio år efter ljudklippet ovan, mer exakt den 30 oktober 2010.

(wav)

(mp3)

Kanske är jämförelser av den här typen ett första steg för att komma närmare förståelsen av hur ett ljudlandskap är konstruerat?


Stadsbiblioteket

8 Nov

– verksamhet och byggnad i förändring

Våra bibliotek lever ett shizofrent liv. I flera år på väg mot en nyorientering, men samtidigt djupt förankrade i den traditionella allmänbildningstraditionen. Fri tillgång till kunskap och kultur betyder andra saker idag än under bibliotekens etaberlingsfas och Göteborgs stadsbibliotek illustrerar för närvarande detta skeende på ett mycket tydligt sätt. De senaste årens förnyelser som svarar mot nya behov sker ännu inom de befintliga ramarna – men när biblioteksbyggnaden kliver över halvsekelsstrecket är det sannolikt i en vidgad klädedräkt.

Stadsbiblioteket i Göteborg behöver mer utrymme och kommunstyrelsen fattade den 27 oktober beslut om att bygga ut vid Götaplatsen istället för att bygga ett annex. Kritikerna varnar för att även ett utbyggt bibliotek snart är för litet. Den stora kritikstormen som rasade under 2007 gällde däremot i första hand utbyggnadsförslagets estetiska och rumsliga påverkan. Samtidigt är det intressant att dra paralleller till den komplicerade processen om Stockholms stadsbibliotek, där man nu tycks vara inriktad på en annexlösning. I Göteborg blev processen lite mindre komplicerad – kanske lite väl okomplicerad?

För det var inte svårt att rikta kritik mot det utbyggnadsförslag som valdes av bedömningsgruppen. Utbyggnaden som adderar en glaslåda utanpå den befintliga fasaden tar inte hänsyn till vare sig byggnadens särdrag eller dess relation till Götaplatsen. Således påverkar tillbyggnaden på ett mycket osnyggt sätt hela sambandet av bebyggelsen på och omkring Götaplatsen. En plats som får betecknas som en av de mest märkliga och uttrycksfulla i staden.

En av arkitekterna bakom Stadsbiblioteket, som det invigdes 1967, beskriver hur byggnaden tar hand om besökaren:

När vi går in genom vindfånget – entrén – ser vi till höger in i utställningshallen genom ett ”kontaktfönster”och sedan är vi strax inne i entréhallen, formad som en ljusgård som går från entrévåningen upp genom samtliga våningar och som får sitt dagsljus genom ett system med ljuskupoler i yttertaket. De olika våningsplanen med sina verksamheter står i öppen kontakt med ljusgården, allt i samma anda som i Sigurd Möhlenbrocks programförklaring ”Den öppna dörrens politik”. Väl inne i detta rum tar besökaren visuellt hela byggnaden i besittning. (Rune Lund i GP 7/4 2007.)

Det ljudlandskap vi hör i inspelningarna från den 24 oktober 2010 är en parentes. En rörelse på väg från ett gammalt rumsligt samband med nya inslag till en ny rumslig identitet för den nya verksamheten. Således blandas gammalt med nytt i ljudcollaget, så som den ljudsamlande öppna entréhallen och det relativt nyinrättade kaféet, där det skramlar av porslin och ljuder av upphällandet av kokande vatten. Inrättandet av kaféet hänger indirekt samman med den teknikutveckling som gör att nästintill all utlåning och återlämning sker i nya bokautomater. För ett femtal år sedan var det en självklarhet att åtminstone återlämna böcker till någon av bibliotekarierna vid återlämningsdiskarna. Se där en tydlig förändring av ljudlandskapet som redan har ägt rum.

Vi hör också det smygande ljudet av hissen som tycks ovanligt dämpad, av goda skäl. För trots att vårt beteende i bibliotekets lokaler blivit mera frihetligt med åren är det tyst här i jämförelse med på många andra allmänna platser. Trots mobilsamtal, grupparbeten och tangentbordsknatter hålls nivån låg. Vi har en gång lärt oss att vara lite extra försiktiga med hur vi låter på biblioteket och det märks än.

(wav)

(mp3)